MENY
Kanske skulle jag börjat skriva för länge sen. Det har varit ett långt och intensivt år.
Först ett stort tack till Martin och övriga familjen för all hjälp och kärlek. ❤️
Har nu kommit till ett läge då jag börjar se tecken på att ljuset är nära och känner då ett behov av att skriva av mig av resan och sätta målen framåt i text. (Även om målbilden varit tydlig i huvudet hela tiden 😊)
Vi börjar från början:
Skadade mig 8 oktober 2017i ländryggen. Sjukgymnast, mediciner, läkarbesök, MR, sjukskrivningar etc. 27mars 2018 opererade jag ryggen för diskbråck och en upptäckt spina befida.
Efter operation vaknade jag lycklig och smärtfrI. Lyckan höll i sig en vecka innan smärtan totalt exploderade. Visst hade jag ont före operationen men denna smärta var något jag aldrig kunnat föreställa mig. Efter några besök på akuten med smärttillande
sprutor i rumpan och morfin i doser som fick en att se stjärnor i fina färger började läkarna se ut som frågetecken. Vad var det som hade hänt?
Jag förstod tidigt själv att detta inte var bra. Tappade känsel i baksidan av höger sida, från ryggslutet till insidan av låret. Detta gjorde bla att jag inte kunde ta ett helt steg med höger - det hackade till då jag skulle försöka trycka ifrån. Nervbanan
var också konstig. Det brände och skar genom kroppen när jag försökte böja mig ner eller nicka med huvudet. Värst var det när jag skulle stå, gå eller sitta. Bäst var att ligga ner. Klarade att stå upp ca 5-10 min och sedan brann det i kroppen, ett
helvetiskt tryck i höften osv.
Många var gångerna när jag försökte utmana mig och försökte fortsätta stå, gå eller sitta men varje gång slutade med att jag aningen fick välja att svimma, kräkas eller lägga mig ner. Alla dessa gånger då jag valde att lägga mig ner gjorde att jag förstod
att jag kommer bli liggandes ett tag.
Läkarna bokade in nya MR men de visade inget. Fick remiss till sjukgymnast som gav mig övningar. Han menade att jag borde kunna träna bort kramperna och smärtorna, att i augusti skulle allt vara mycket bättre.
Utöver detta hände ingenting från läkarna. Eller jo, de höll igång sjukskrivningarna.
Själv höll jag på att gå sönder eftersom jag bara låg hemma. Inget jobb på hur länge som helst och huvudet på mig var ju lika friskt som innan. I juni hade jag googlat fram att det fanns arbetsteurapefter på vårdcentralen och även kuratorer. Jag ringde
dem och bad om hjälp av båda. Förstod att jag inte klarar detta själv. Hade också en sjukgymnast via vårdcentralen som jag hade förtrodende för. Tillsammans blev och är de ett team runt mig.
Dessa underbara arbetsteurapefter hjälpte mig söka efter rullstol som var tilltad, ungefär som en badenbadenstol. Det tog lite tid men i slutet av juli fick jag den första. Då hade jag legat hemma i tre månader. Växlade mellan sängen, soffan och solstolen
- i skuggan. Hade ju fått exem och utslag över kroppen efter tens (brände sönder rumpan pga ingen känsel av stötarna och klistret på tejpen skapade infektion/svinkoppor) så jag fick inte vara i solen. Kommer ni ihåg sommaren då det var 30grader? 😊
Då
var jag i skuggan och fick inte heller bada.
Men tack vare rullstolen kunde mitt liv börja lite mer. Jag hade lärt mig att det var inte bra att "låsa in" mig. Det kändes som jag klättrade på väggarna och skulle nu äntligen få komma ut.
Arbete kunde börja igen. Med rullstolen kunde jag vara med på jobbet och växla mellan den och ligga på golvet. Våra härliga idrottslärarna kom med en yogamatta så jag inte behövde ligga direkt på golvet. Vilken lycka att få börja arbeta.
Men oj, att ta sig fram med rullstol och möta världen i den var ett nytt kapitel... Där börjar vi nästa gång. 🕺
0