Maria Wolfhagen

Vid årsskiftet gick jag min första km. Där någonstans satte jag på riktigt målet att klara av att cykla Tjejvättern och springa stadsloppet. Galet? Ja kanske. Men varken tider eller stil var viktigt. Att ta mig igenom var det viktiga.

Martin och jag behövde också något härligt att se fram emot och valde därför att också bjuda in till en kväll att fira livet med våra vänner som funnits vid vår sida. Datumet blev samma som stadsloppet 27 juli. En mycket trevlig målbild! 🥂😍

Mycket går att säga om den sista delen av resan och hur den gått till. Ska försöka summera vägen. 

De sista operationerna gjordes 8 feb och 1 mars. Efter sista operationen fick jag envisa streptokocker i kroppen så det blev antibiotika och väldigt lugn träning längre än beräknat. Det var lite trixigt eftersom jag skulle göra inträdesprov till danslärarutbildningen den 13 maj... 

Det betydde att jag fick satsa på lugn styrketräning/pilates samt att stega igenom danskoreografier jag skulle lära in för proven. 

Från sista dagarna i april kunde jag börja pulsträna. Det man då ska veta är att kondition tappar man fort och nu hade jag varit borta från träning länge. Men igen, "ett steg i taget" och "Rom byggdes inte på en dag"...

Jag började i denna period också då cykla igen och träna upp mig för Tjejvättern den 8/6. Jag gjorde ett enklare träningsupplägg på hur mycket jag skulle cykla i veckan, hur mycket jag kunde dansa, hur mycket styrketräning och sedan även hur jag skulle börja med löpningen. Ett till två pass per dag beroende på vilken aktivitet och alltid en träningsfri dag per vecka. Martin var givetvis med och stämde av träningen och upplägget. Sandra Svensson coachade i gång/löpning. Och kamrater och framilj med hejarop! 

Mentalt var det givetvis roligt att få vara igång men också utmanande att möta hur mycket kroppen hade tappat. Det är nästan knäckande att cykla med andra när man ser hur mycket man tappat och vet vad som krävs för att komma igen - på väldigt kort tid. Samtidigt så är det enkelt att inse att det inte finns genvägar. Muskler och kondition byggs bit för bit och hoppar aldrig över några steg. Det är faktiskt en tröst - det blir lätt att se framstegen. Ibland räckte det att jämföra vecka för vecka och ibland behövde jag jämföra med längre/långa tidsaspekter. Men framåt gick det. 

Försökte också vara snäll emot mig mentalt: att det är en lycka att det bara går framåt; att jag kan dansa, cykla, gå. Det är en sagolik bättring och ett liv som passar mig bättre. 

Ju mer tiden gick efter operationerna kunde jag också trappa ner mediciner. Från minst 32 tabletter per dag är jag nu fri från alla tabletter. 

Den 13 maj var det dags för dansproven: jazz, modernt, street, improvisation, hålla i en klass och eget solo. En heldag! 

En heldag hade jag inte varit igång. Ingen aning om hur det skulle gå. 😱🤪🤣 Intalde mig att jag var min egen vinnare som bara gjorde detta och att jag skulle ta alla möjliga chanser till vila under dagen. Betade av prov för prov och låg ner mellan passen. Precis som i de flesta fall har vi mycket mer kraft än man tror. Det gick skitbra! Givetvis hade jag inte all önskad stryka och kondis men jag kunde utföra det som förväntades och jag levererade långt över min egen förväntan. Till och med i hopp gick det bra. Att hoppa och jogga var vid denna tid mycket obehagligt. Dosan i rumpan hade inte riktigt läkt för att klara stötarna och kopplingen till alla muskler är svår att få ihop. Det är bättre idag men fortfarande känner jag inte hela höger baksida. Dagen efter dansprovet kom beskedet - jag fick en plats på utbildningen.  Mål ett klart! Nu har jag ytterligare tid för rehab innan den startar. 

Nästa mål var då Tjejvättern. Mer fokus på cykeln och börja öka lite med löpning. Fast vi ska nog inte kalla det löpning än. 2x50 meter började jag med och max 2-3 ggr/vecka. Cyklingen i sig gick bra att träna. Ingen nackdel för ryggen. Däremot är cykling en sport där du får härdas bit för bit i nacke, ben osv. Igen - ett steg eller tramp i taget. 

Den 7/6 gav jag mig iväg med goa kvinnor till Mottala. De jag cyklade med har följt min resa och kändes helrätt att få cykla med dem. Vi hade ingen tanke om tid utan alla skulle må gott hela vägen runt. Den 8/6 var det kanonväder och vi cyklade i ett tempo som kändes bra för alla, stannade och fikade och gick i mål med en känsla av lätthet. Mål två klart!  

I slutet av maj/början av juni ökade jag lite med löpningen vecka för vecka. 9 juni var första gången jag sprang 3km. Därefter körde ca 2ggr/v med 3km och ett pass där jag ökade 1km varannan till varje vecka upp till 8km. Den 27 juli fick bli första gången på 1mil. Detta mål var nog det som var svårast att tro på. Dosan i rumpan skumpar med och i början kändes det rejält obehagligt att känna. Och stötarna som kommer med löpningen är kanske inte det bästa för mig. Men med bra bollande med Martin om hur jag la upp dagarna och bollande med Sandra om hur jag gick och sprang så kändes det tillslut möjligt. I hemlighet började en tid på 6min/km känns möjlig under optimala förhållanden. 

Så kom veckan då loppet skulle vara. Högsommarvärmen... waaaa!!! Jag springet ju bara när det är svalt på morgonen. Hur ska jag springa när det är 27-30grader? Martin! Tips tack! 

Laddade mentalt för att sänka farten, nytt fokus på att ta mig runt 10km och må bra så jag kommer i mål välmående. Tankade resorb och vatten så jag kissade konstant 😊😊

Den 27/7 kom och allt för kvällens fest var klart och loppet ska genomföras. Megavarmt! Vattenbälte runt kroppen och jag var överens med mig själv att ta mig runt välmående. 

De första km kändes jobbigare än väntat pga värmen men fick ny energi efter 6,5km. Drack mycket och sprang igenom alla möjliga duschar längs vägen och i mål på 1.01:51. Jättenöjd! Och jag mådde bra hela tiden. Sprang med ett leende 😊😍 Mål tre klart!

Nu är det pausdagar och återhämtning innan mitt nya yrkesliv ska börja. Har fått bygga om livet och nu ska den planen sättas i verket. Ser fram emot vad som ska komma! Mot nya mål! 

I backspegeln ser jag mycket rehabträning, mycket fokus och målmedvetenhet och fantastiska vänner och underbar familj som aldrig slutat tro på mig! Tack alla ❤️❤️❤️

Och kvällen då vi firade livet blev till total magi ❤️❤️❤️ Vilka fina vänner ❤️