MENY
Att vända upp och ner på livet påverkar givetvis måendet och den mentala träningen har fått sig en utmaning längs denna resa.
När jag var i 25-30års åldern utbildade jag mig till något som heter NLP-trainer. Det handlar om hur hjärnan och vårt språk påverkar oss och vår omgivning samt strategier/modeller/redskap för att påverka sig själv och andra. Det är den bästa investering jag gjort för mig själv och livet. Både privat och i arbete ser jag konkreta exempel på hur detta blivit en del av mitt agerande i flertal sammanhang.
Några nedslag längs resan vill jag gärna stanna till vid. Vet inte om det är de som varit störst för hälsan men iaf de som känns som några av de starkaste minnen för mig.
När jag förstod att allt inte var bra med kroppen hade jag samtidigt så mycket mediciner. Idag kan jag inte minnas att jag tyckte livet var så jobbigt då. Mer av karaktären att jag var flummig, inte kom ihåg vad jag eller andra sagt och hade ont! Och en oro kring vad var det som hade hänt?
Jag märkte att jag blev väldigt mycket hemma och tappade successivt kopplingen till övrigt. Jag vågade inte förflytta mig hemifrån i rädsla för att det skulle göra ont och vad skulle jag göra då om jag inte var hemma? Det kändes tryggast att vara kvar i huset. Arbetet höll jag kontakt med. Det var läkande. I det "var jag någon" och mitt huvud hade fortfarande kvar sin förmåga. Att få tänka jobb kändes som det friska.
När inte läkarna kunde svara på vad som var fel kände jag mig också ibland ifrågasatt. Var det fel på mig, hade jag ont, eller hittade jag bara på? Det var ingen som sa så men min känsla och mina tankar var sådana.
Googlade mycket 🤪 och sökte efter de svar som ingen gav mig. Hittade inga men däremot en bok som heter "Att leva med smärta" vilken gav mig massa nya insikter.
Boken lyfte upp mängder av känslor och situationer jag kände igen mig i och gav tips till hur förhålla sig till smärtan. Jag började prova och fick successivt resultat. Den stora nyckeln hette "acceptans". Att inte kämpa emot utan acceptera situationen som den är och agera därifrån.
Allt eftersom jag gav mig hän och accepterade situationen slappnade jag av. Började söka lösningar i det som var (sökte upp nya aktiviteter, började våga ge mig ut, accepterade rullstolen osv).
Träffarna med kuratorn var också mental rensning och återhämtning. Hon påminde mig om vikten av mental avkoppling och vi körde en del avslappningsövningar och jag fick tips till bra "avslappningsmusik/prat".
Först när jag började träffarna med kuratorn gjorde jag det främst för att jag tänkte att jag vill ha en relation med henne den dagen som tankarna hinner i fatt mig. Lite planering i förväg (typiskt planerande Maria). När jag träffade henne blev det betydligt mer intressant. Hon hjälpte mig sätta ord på tankarna och var tydlig med att jag kunde koppla av. Att jag inte behövde ta ansvar för hennes reaktioner eller vart mina upplevelser landade i henne. Efterhand har jag förstått värdet av det.
Vänner/familj är underbara och så kärleksfulla, hjälpande, kamratliga osv. Det är gott att kunna få hålla isär det med en kurator. Att få dumpa tankar, känslor, oro och prova att verbalisera det som finns inuti utan att ta ansvar för någons reaktion. Det var grejer det. Alla borde ha en kurator 😊
Vi har haft en träff i månaden ungefär. Det häftiga har också varit att när det uppstått situationer däremellan har det ibland räckt att tänka på henne så har jag mått bra eller hittat en lösning.
Riktigt jobbiga inslag har varit träffar med ryggläkare och neurologer. Mycket av det de gör med mig handlar om att prata och jämföra vad jag kunde före operationen och nu efteråt. Detta ger en sådan total krock i mig. Jag tränar hela tiden på acceptans av nuläget och jobba mig framåt i den nya självbilden. När jag ska jämföra med innan blir kontrasterna så stora. Tidigare kunde jag givetvis genomföra olika aktiviteter, men utöver det fixa hemmet, barnen, maten, "piffa", vara en bättre sambo, ta hand om hundar, baka, träffa vänner osv. Nu orkar jag/klarar jag en bråkdel av detta utan sover mest hela tiden. De skillnaderna är tuffa att ta.
Givetvis har besöken hos dessa läkare också varit viktiga och meningsfulla. På sikt ska de ju leda framåt.
Mitt generella jag är positivt och lösningsfokuserat. Men några dagar har jag känt mig rejält nere. Då har jag valt att försöka tidsbestämma hur länge jag skulle vara ledsen. Inte undvika att ta känslorna utan bestämma mig för hur länge. Efter hand kunde jag notera att det blev fler och fler dagar som jag inte varit ledsen. 😊
Någon gång när jag var riktigt ledsen kände jag mig nära att vara bitter. Efter ett gott samtal med Martin landade vi i att det är "roligare att vara glad" och att bitter var faktiskt inte klädsamt. - Det låter enkelt men usch så utmanande en sådan stund kan vara. Lite träningsvärk får man allt, och det är det ju värt.
Vid ett annat ledsamt tillfälle hörde jag en intervju med Petra Mede. Där beskrev hon sin resa med sin rygg och beskrev hur hon fokuserade på att leva för andras skull. Att flytta fokus till andras behov av henne istället för att ha fokus på sin egen känsla om sig själv. Det har också varit en bra tanke att ta till när motivationen sviktat. "Gör det för familjen Maria. Fokus på dem. Du behövs för dem".
Att bevara målet är så viktigt och dela upp det i etapper. Mät progressionen. Släpp inte hoppet. Tillåt dig pausa. Omge dig med personer som ger energi. Och när det är tufft - byt fokus eller gör något annat. Men vad som än händer - ge aldrig upp! Det är roligare att vara glad!
0