Maria Wolfhagen

Åh, vad jag längtar ut från huset och till allt det där som ger mig energi! Till utflykter med familjen, till att se sonens fotboll, till jobbet - ja allt det som pågår i livet medan jag ligger inne. Det är svårt ibland att vara storsint och glädjas åt familjen och att säga "hejdå" och "ha en bra dag" när man själv ska ligga kvar inne. Iaf om man är en person där längtan efter utmaningar, puls, möten med människor och träning är det som skapar stor mening med livet. 

Jag längtar efter rullstolen.

Dags att få hämta den. 

Ska jag sitta i den? I den? 😱 

Äntligen! Jag ska få komma ut! 💪

Dessa tankar går om och om och om igen. 

Alltså det är nog en av de mest utmanande stunder jag haft att faktiskt sätta mig i rullstolen. Det vänder upp och ner på det mesta i livet och tankarna om livet. Men - nu är det så. 

Ok Maria, nu kör vi. De inre monologerna är många. Det häftiga med att vara skadad är att det finns inga alternativ. Bara framåt gäller. 🤸‍♂️ På ett annat sätt.

Den inställningen hade jag väl innan också men det blir så tydligt i detta. Alternativen är så dåliga. Det känns inte alls aktuellt att låta livet få bli så här. 

Min målbild är stark och lockande. 

När jag sökte efter hjälpen med samtal och rullstol bestämde jag mig efter att ta hjälp från början. Ett bra förhållningssätt jag lärt mig är "vi gör rätt från början". (Synd att jag inte lärde mig det liiite tidigare i livet) 😉 Den devisen är lättare att säga än göra alltid. De inre monologerna blir viktiga. Och, att leta upp vilka resurser som jag har själv och vilka andra resurser som finns i andra för att kunna möjliggöra vägen fram och göra rätt från början. Ska skriva ett avsnitt om den mentala resan så går djupare i detta då.

Ja ja. Dags att slänga mig ut i det nya livet i rullstol. Börja jobba och visa dig ute. Fick många frågor om hur jag skulle kunna vara chef när de anställda kunde titta ner på mig. 

Va? Tänkte jag. Det är väl ändå inte höjden på personen som sätter ledarskapet? 

Och, faktiskt, min upplevelse har varit tvärtom. Vilka fina samtal jag haft med personal mfl. Och jag har noterat att personers taltempo går ner när de talar med mig när jag ligger på golvet eller sitter i rullstolen. Tror de har mått bra av det. Att sedan vissa bord är så höga i skolan att de når mig till hakan får jag bjuda på 🤣 Måste inte ha möten i de klassrummen. 🤣

Andra veckan på jobbet var det dags för personalkonferens. 200personer som ska tillbaka till jobbet efter sommaren och första gången de ser mig så här. Lika bra jag börjar att berätta om vad som hänt innan jag berättar om det tänka innehållet. 

Det var speciellt - att sitta andra veckan i en rullstol, knappt kunna köra den, och sätta sig framför 200pers och berätta om det senaste månaderna. Det bästa var att det gick ganska fort och sedan var det klart och spekulationerna och folks gissningar var borta. 

Tacksam att arbeta inom skola. Det är ju skapat idag för att alla olika personer ska kunna vara där. Möjligheten att ta sig fram är bra!

Även de flesta personer jag mött som arbetar på restauranger och offentliga platser är kanon på att möta personer i rullstol. De möter en som en person: tittar på mig och frågar, erbjuder etc. Andra som inte är så vana vid att möta en rullstol väljer generellt att titta på den som jag kommer med och pratar med den. Jag brukar roa mig med att le så stort jag kan, säga hej och svara på frågorna själv. 

Min rullstol är lite större än andras. Eftersom mitt hinder är att sitta behöver den kunna fällas både i benen och i ryggen. Den första manuellt rullande stolen vägde ungefär 40 kg. Den elrullstol jag då väntade mig vägde ca 200kg. 

Hmmm, vilken bil ska jag ha då? Min Audi funkar inte. 😊

Eftersom jag förstod tidigt att det skulle bli rullstol hade jag lite tid att förbereda mig på bilar etc. Det finns fantastiska anpassningar att göra med snygga små vanliga bilar. Förstod dock inte i början att mina rullstolar skulle vara så mycket större. För oss fick det istället bli "partybuss" som barnen kallar den. En bamsestor Ford med hiss som tar 300kg. 

Är den gratis? Absolut inte. Kan man få bidrag? Absolut, om du får ett läkarutlåtande som underlag till ansökan. Här var det stopp för oss. 

Jag var lite i kläm mellan läkarna. Vem var ansvarig? Var det vårdcentral eller sjukhuset där jag opererades? Turerna var många och en anmälan på sammanhanget ordnade upp en del frågetecken men just detta landade aldrig. Tillslut gav vi upp och valde att köpa bil och fortsätta leva. Det blev viktigare att se till att jag kom ut och fick börja leva och arbeta än bråka mer om pengarna. Tacksam att jag hade möjligheten att göra det valet. Blir upprörd över just denna del när jag tänker tillbaka. Så mycket byråkrati vi har i vårt samhälle som inte leder oss någonstans.

Nåväl, nu är jag alltså igång med bil, jobb och en vardag. Tränar gör jag flitigt. Det ska jag skriva mer om vid annat tillfälle. 

Att rulla runt i rullstolen var underbart. Skönt att komma ut och känna vinden i håret. Tacksam för alla som orkade köra mig. Det väger ju lite med mig och stolen. 💪

Martin och jag bokade en resa till Stockholm. Äntligen skulle vi få en mysig helg ihop. Det var ju ett tag sedan vi gjorde något utanför huset. 

Bilen till Stockholm var kanon. Kunde växla mellan att ligga i rullstolen och halvligga i passagerarstolen. I huvudstaden hade vi bokat ett hotellrum där stolen gick in (det är betydligt dyrare än vanliga hotellrum) och biljetter på "Så som i himlen" (där får Martin komma in gratis pga att han är "ledsagare" för en i rullstol). Vilken föreställning!! Åt mat på en sagolik restaurang som mötte oss på ett exceptionellt bra sätt. De fixade bra bord där jag kunde ta mig fram och serverade den godaste italienska mat jag ätit någon gång. 

Jag hade längtat efter shopping! Dags att göra Stockholm! Ville ha kläder som var bättre att sitta i rullstol i. Pang! Vilken käftsmäll! Stockholm var inte gjort för min rullstol och jag hade inte koll på hur min kropp förändrats. Jag hade missat att uppfatta att jag gått upp i vikt när jag bara låg ner. Och affärerna var trånga och mest trappor och avsatser överallt. Några försök i affärer sen gav jag upp. Ledsen. 

Martin som alltid hjälper till att gå vidare tog mig ut i Stockholm på en promenad. Vi  tänkte båda att det blir vackert och trevligt. Så naivt romantiskt!! Efter en kilometer i rullstol utan dämpning och kullerstenar med stort mellanrum sitter huvudvärken som en smäck. 🤪 Vad det skakar. Känner fortfarande hur hela kroppen hoppar när jag tänker tillbaka. 🤣Naturligtvis försöker jag hänga i men det resulterar bara i starkare huvudvärk.

Ja ja, vad är väl en bal på slottet? Turen till Stockholm gav iaf en vidgad självbild och nya insikter om vad jag behöver tänka på med rullstolen. Ska vi vara griniga kan jag meddela att parkeringsavgiften för rullstolsplatser med tillstånd är svindyr i Stockholm. De billigare finns i garagen - om du har en vanlig bil som går in där. Många lärdomar i Stockholm. Hem igen till trygga Falkenberg. 

Det där med att se möjligheter och hitta nytt fokus blir man bra på i en rullstol. Du letar hela tiden efter de låga trappstegen och var du tar dig fram lättast. Det är ett mycket viktigt förhållningssätt! Leta möjligheter! 

Måste också få tillägga att köra elrullstol är kul! Köra radiobil varje dag är ett billigt Liseberg. Svårt, men ack så kul. 😊