MENY
1 mars blev det operation nr 2. Det fasta systemet med batteri skulle sättas in.
Operationen gick bra. Denna gång tack o lov i narkos. Det finns något skönt med att bli sövd!
Innan operationen hade vi pratat om "dosan" (batteriet) som skulle läggas in kroppen men aldrig om dess storlek. Jag levde i tron med att det skulle vara en mindre knapp. (I wish) (Se bilden. Dosan till höger lades in i vänster skinka. Dosorna till vänster är laddare och fjärrkontroll.)
När jag vaknade och de pratade med mig om vad de gjort började jag förstå. Den stora klump som kändes i rumpan var där för att stanna. Hela mitt liv. Men... Oj! Jag kan ju inte ligga på rygg utan den stora klumpen är där och trycker. Hur ska jag göra alla magövningar/sit ups i framtiden? -vilken idiotisk tanke, men det var nog det jag tänkte först. 🤣 Funderade också på om jag får "snusdosemärken" på byxor framöver 😆🤪
Nåväl, klumpen eller batteriet ligger där det ligger och det känns stort. Förstår att svullnad etc kommer lägga sig. Vi får se hur allt känns sen.
Efter operationen ställde de iaf in tekniken och gav mig instruktioner om när jag ska börja testa olika program igen och hur jag varje dag (alltid framöver) ska ladda upp batteriet i rumpan. I två veckor nu ska allt bara fokuseras på läkning men därefter börjar programmen testas, som ska testas i två veckor. Därefter hoppas vi kunna testa att sänka mediciner. Bör kunna bli i april.
När allt var klart och narkosen gått ur kroppen var det dags för hemfärd. En oskön resa hem med att sitta i bilen. Gott att komma hem till soffa/säng och den goa familjen.
Efter nu sju dagar har såren börjat läka. 😊😊 Snittet i ryggen känns ok trots att de varit inne i samma sår nu tre gånger. Fantastiskt vad kroppen kan läka. Stygnen eller agrafferna tas nästa fredag.
Rumpan gör faktiskt ont. Det svider och gör rejält ont när jag tar för långa steg (som jag ändå anser är korta) eller stöter till det. Till det är samma gamla smärta kvar. Kanske kroppen reagerar mer för att den är trött på smärta. Morfinet har fått ta plats i vardagen igen. Det behövs nog lite mer tid för kroppen att acceptera ett främmande föremål i kroppen. Jag jobbar på mitt mantra när det skär genom kroppen "acceptera o andas lugnt", "Snälla kroppen: allt är bra. Det är bara nytt o ovant. Koppla av."
Om ca 7veckor får jag börja träna. Fram tills dess är det promenader och åter promenader. O just det: vila o lyssna på kroppen.
Fokus är stenhårt på att landa i kropp och själ! Samtidigt har jag kvar målen med att cykla Tjejvättern och springs Falkenbergs stadslopp. Däremot har jag landat i att tider är helt uteslutet att fokusera på. Att genomföra får vara värt medalj för mig.
🕺🤪💪👍
0