MENY
Operationen görs i två steg. Första är att sätta in elektroderna i ryggmärgskanalen och koppla en elektrod till ett externt batteri utanpå kroppen. Därefter provas olika program och nivåer på styrka. Varje dag utvärderas programmen i förhållande till upplevd smärta. Efter två veckor ska man fundera på vilken nivå/program som varit bäst och köra det en vecka. Sedan beslutas om ett permanent system sätts in eller om man ska ta ut elektroderna igen.
Jag är nu på dag sju efter operation och är mitt upp i testerna.
Var tredje dag ringer en sköterska som har hand om mig och tekniken kring detta. Vi stämmer av min läkning, mående, progression osv. Det känns tryggt och också märkligt att vara mitt upp i en sådan del av läkarvården där de verkligen gör vad de kan med tekniken för att hjälpa och lindra. Snacka om digitalisering.
Förresten så fick jag besök av produktutvecklaren efter operationen. Han ville presentera sig och berätta att han följde mig och var mån om att ta del av mina upplevelser.
Operationen gick bra förresten. Utfördes på Calanderska i Göteborg. Trevliga och skickliga läkare med superfina kolleger. De var flera med på operation: neurolog, sköterskor, narkos, systemtekniker osv. Jag var vaken under tiden eftersom jag skulle känna var elektroderna tog. Tack o lov fick jag lugnande och var lite halvgroggy. Det var helt ok. Inget jag längtar till igen men skulle göra om det om det behövdes. (Inget alltså som jag vill oroa någon annan över.)
Väl efter operationen märker jag hur snabbt jag går igång på att få uppfylla mina träningsmål. Jag vill så gärna få cykla Tjejvättern med Subxx den 8/6. Men den går jag bet på. Tyvärr får jag inte börja träna förrän 8 veckor efter sista operationen. Det beräknas då bli ca 1 maj... Och en månads träning räcker nog inte för att greja den tempotiden i tio mil. Men, men - vad är väl en bal på slottet...
Mitt nästa mål är löpningen. Jag vill få klara springa stadsloppet den 27 juli. Det känns i nuläget mer möjligt. Så klart jag har en tid i huvudet jag vill klara men den tiden kräver troligen mer träning än vad jag kommer greja. Tyvärr har jag ju varit stilla länge nu så det är mycket i kroppen som ska byggas upp igen. Men, men - att ta mig igenom loppet ska jag väl ändå kunna greja.
Ovan mål är ju egentligen oväsentliga. Det förstår jag också. Det viktiga är att jag får tillbaka vad som är möjligt av de funktioner och förmågor jag tappat. Och det är nog här som det stora kruxet är. Jag har nog drömt lite för stort om att allt ska bli bra igen nu. Har tänkt att "bara operationen blir av så blir allt bra igen". Riktigt så väl är det nog inte ändå.
Pratade med sköterskan idag och vi pratade om hur mycket bättre det känns idag med elektroderna i jämförelse med innan. Det är svårt att jämföra men jag tror kanske 40-50%. Och det är ju kanon! Visst! Men det är fortfarande så att jag inte kan gå så långt innan smärtan kidnappar en och att sitta är en utmaning. Men jag klarar det längre stunder med elektroderna än utan. Och fortfarande är jag fullt medicinerad. Hoppas det tillslut går att minska på doserna. Varje dag äter jag de tabletterna på bilden nedan. Och nu efter operationen även tre doser antibiotika per dag. Sköterskan säger att jag ska fokusera på varje del som känns bättre och inte jämföra med hur allt var innan. Klok kvinna! Så säger min logik också men innan logiken kopplas in kommer många andra tankar också...Men men, vad är väl en bal på slottet?
Ja, jag är otroligt tacksam för den teknik som finns och för den hjälp jag får. Livet är bra och min familj är en dröm.
Ska bara jobba på att hålla igen önskan om att få tillbaka allt som också fanns tidigare i form av fysik. Samtidigt vill jag fortsätta hoppas. En balansgång. Nyckeln vet jag är ordet "acceptans".
En bal på slottet är säkert underbar men att få leva varje dag är större.
Idag gick jag ännu en promenad i skogen. Det är lycka!
2