MENY
Tro det eller ej men "dosan" och jag är kompisar! 😊
Tekniken och kroppen är magiska saker!
Dosan har tagits emot av kroppen och bäddas in bra i skinkan. Det gör inte ont pga den i någon position i träning eller i att sitta.
För att sedan få bra effekt av elektrodernas smärtlindring har det varit några veckor med att hitta rätt inställningar i rörelse och vila. Totalt finns det tre olika program med styrkenivå på ett till sju. Om man prickar rätt i styrka och program känns allt relativt behagligt men det är lika lätt att hamn i vad som känns som överstimulering eller motsatseffekt och skapa mer smärta.
När jag hade gått igenom alla programmen var det dags att börja sänka mediciner. Efter snart två veckor har jag sänkt 5 av totalt 30 tabletter. Vi har börjat med de starkaste tabletterna så det är säkert tuffast nu i början. Reaktioner i kroppen är tryck i huvudet och rejäl smärta på de platser som gör och tidigare gjorde ont. För varje tablett som tas bort är det som kroppen reagerar med kraftuttryck och skickar högre smärta. Det lägger sig efter en dag så det verkar mest som att kroppen ska säga ifrån på förändringen. Sedan får jag också parera med att ställa om nivåerna på elektroderna allteftersom medicinerna sänks. (Parallellt med detta är immunförsvaret nog lite sämre så en halsfluss kom på besök trots att jag inte har mandlarna kvar - i kombo med en svampinfektion i luftvägarna för att jag fått i mig för mycket antibiotika under för lång tid.) Det är inget behagligt detta men det går stadigt åt rätt håll - om man sätter blicken på månader och inte dagar.
Totalt sett upplever jag att operationen har givit mycket bra resultat gällande rörelse, gång och träning. Jag gör i stort sett vad jag vill för träning utan smärta och kroppen svarar med att bara vilja träna mer. Vissa muskler runt höger höft/skinka har jag svårt att få tag i ännu och vissa muskler har ännu väldigt lite styrka. Men här är det nog bara tiden och tålamodet som ska ha sitt. Det känns ändå som att muskelärt kommer det bli bra.
Sitta och stå still är i samma läge som tidigt i höstas. Inga tydliga förändringar eller förbättringar på det. Klarar en timme ca i sittande eller stående stilla sedan är det kört. (Men - jag är nog inte så mycket för det iaf 🤣🤪) Skämt å sido är detta den tydliga begränsningen i livet. Om dagen förväntas innehålla detta får jag planera det noga för det påverkar alla övriga timmar på dygnet.
Den mentala resan har också börjat landa. Det ordet "acceptans" som hela tiden förföljer mig har börjat göra tydliga förändringar i livet. Jag utgår numera från vad kroppen klarar och inte från vad jag tidigare har kunnat. Det är lättare att skriva om än genomföra!! Det har bla resulterat i att jag sagt upp mig från min rektorstjänst. Istället ska jag undervisa i dans och arbeta som processledare. Det ska bli roligt!! Känns jätteskönt att jobba med och inte emot kropp och själ. Att också ta upp dansen igen känns väldigt frigörande för hjärnan och kreativiteten. Det känns bra!
Att saker går bra framåt och att förändringar accepteras av mig gör inte att det som var tidigare plötsligt känns oviktigt och lätt att släppa. Det är bara så att jag accepterar det nya livet och ser glädjen med det. Ska göra mitt bästa för att bevara alla minnen och erfarenheter av allt jag gjort tidigare.
Förra veckan lämnade vi också tillbaka elrullstolen. Vilken skön känsla. Det var tacksamt att lämna den men också en stor tacksamhet. Utan möjligheten till dessa hjälpmedel hade jag legat kvar i soffan än - och mått fruktansvärt dåligt.
Nu ska jag iväg och träna. Vi dansar vidare 💃
2